Båda flickorna är andfådda efter att Sarah har sprungit efter sin vän Anna för att stoppa henne. Det är klar himmel, solen skiner och utsikten skulle få vem som helst att vilja älska livet mer. Det blåser varma vindar och Annas blommiga klänning svävar taktfullt med vindens lätta kraft. Hennes röda långa hår valsar med vindens melodi. Det är som att det är taget ur en romantiskt film, men verkligenheten är någonting annat. I Sarahs huvud föreställer hon sig det värsta, att förlora, och se sin vän falla. Försvinna från hennes hjärta, hennes minne, hennes liv, från jordelivet. Samtidigt som hon ser Anna tungt flåsandes vid kanten med en beslutsamhet i ögonen hinner hon tänka på det samtal de hann ha innan de hamnade här.

“Hur kan det kännas så tungt att andas när vi har gott som syre?” Ställer Anna filosofiskt till Sarah. De sitter på en skogsstig och pratar om livet. Sarah tittar frågande på Anna och tyckt sig känt av en märklig stämning de senaste minuterna. Anna har aldrig varit öppen med sina tankar tidigare och alltid haft ett milt leende på läpparna. Det har varit svårt för Sarah att komma in på djupet och finnas där för Anna i dessa stunder.

“Det känns som att varje steg vi tar idag känns mäktigt tungt, om jag bara kunde springa av mig all tyngd och låta mig falla skulle det inom mig kännas bättre” - säger Anna men nu mer svävande och önskande. Hennes blick känns långt bort, som att hon föreställer sig det hon berättar för Sarah.

Sarah tittar på Anna med stora ögon och försöker få fram ett bra svar. Hon rättar till håret och harklar sig tystlåtet och besvarar, “Syret som vi andas blandas med allt tungt vi släpper ut från miljön, men också från det vi känner djupt inom oss. Ibland kan det kännas tungt och andas men försök tvinga ner luften ända ner till magsäcken för att ge dig ny kraft” Sarah har alltid varit vältalig och väntar alltid en längre stund innan hon säger det hon tänker. I denna stund kände Sarah att det var viktigt att få fram något bra. Hon fortsätter och närmar sig Anna och tar en lätt inandning för att sedan säga;- “Vi har tunga väskor på oss och därför kan våra steg kännas tunga när vi går. Vi kan lämna de här och fortsätta uppåt, det kanske skulle få dig att bli mer lätt i kroppen Anna?”

Anna släpper ut en tyngande suck, huvudet faller snabbt ner mot marken och sammanbitet reser hon upp huvudet och ger sin uppgivna blick till Anna. Hennes milda leende finns inte längre kvar utan bakom hennes lugg anar ett likgiltigt ansiktsuttryck. Så länge som Anna känt Sarah så har hon alltid förundrats över hur Sarah tar allt det hon säger bokstavligt, att hon inte förstår att Anna inte alltid menar bildligt det hon säger utan det är ett sätt för henne att beskriva känslan hon upplever inom sig. Anna har alltid haft svårt att känna rätt stöd från Sarah och blir i denna stund väldigt frustrerad. Det är som att allt hopp har lämnat Annas kropp och hon utbrister frustrerat och hopplöst;- “Sarah! Jag förstår vad du säger, men det är inte detta jag menar. Jag orkar inte mer, jag vill inte vandra något mer” Anna blir avbruten av Sarah som ställer sig upp med snabb fart och säger hastigt och sluddrigt “men vi behöver inte vandra, vi kan lämna våra väskor här, vi kan …”

Fåglarna kvittrar och skogen är lugn. Det ekar när de pratar hätskt till varandra. Det är som allt runt omkring dem är en sommaridyll, att det inte skulle finnas något mörker på denna plats. Mellan dessa två flickor är det som mörkret omsluter dem och att ta vara på den fina sommardagen är ett minne blått. Anna har nu tappat tålamodet och hennes hjärta har brustit. Med tårarna trängda bakom ögonen skriker hon till Sarah;- “Att du inte förstår Sarah! Jag vill inte vandra på jordelivet något mer, ta mina steg, jag vill falla, jag vill försvinna! - Jag vill dö!” och hon knuffar bort Sarah från skogsstigen och springer snabbt upp för den branta backen och försvinner bakom den trängda skogen. Kvar står Sarah och har svårt att greppa det Anna just skrikit till henne. Hon stirrar blint på marken och känner hur hennes hjärtslag slår hårt i bröstet. Nästan som att det vill tränga sig genom hennes hud. Den vackra sången från näktergalen, surret från flugorna och vinden som slår mellan träden är det som överröstar Annas tankar.

Ljudet från en gren som bryts från Annas springandes ben får Sarah att komma till sans. Hon vänder sig om och tar med explosiva steg följe bakom Anna. Hon kan ana den blommiga klänningen bakom några grenar men mest hör hon löpstegen sprakandes i marken från henne. Sarah följer efter, springer allt vad hon kan. För henne är denna branta backe inte en utmaning, hon är en van löpare och kommer med snabba steg närmre Anna. Hon vill skrika “vänta”, men stämbanden svarar inte.

Nu står de där, flämtandes båda två. Anna nära bergets stup och Sarah några meter ifrån. Hon blir tvungen att fälla sig framåt för att hämta andan. Svetten rinner och paniken sprider sig genom kroppen. Sarah är rädd att om hon tittar upp så är det försent, kommer hon få se sin vän igen?

Deras blickar möts och Sarah skriker med en skärrad röst;- “Jag förstår vad du menar med tunga steg, när jag sprang var mina steg tunga men samtidigt svävande för att jag tänkte på dig” och tar ett kliv framåt med sina händer utsträckta mot Anna. Hon fortsätter med ansträngd röst “Jag förstår vad du menar med att falla. När jag sprang efter dig tänkte jag hela tiden på att jag skulle rasa om jag inte fick se dig igen” och tar ytterligare några steg framåt. Annas andning har blivit lättare och tårarna har sluta rinna. Hon tittar med en beslutsam blick mot Sarah och känner en värme genom kroppen. Hon lyfter blicken och ropar till Sarah;- “Om du förstår mig, kom med mig, låt os falla ihop”

Sarah fryser till. Hon ser att Anna menar allvar. Det fanns aldrig några tveksamheter när Anna väl var besluten om någonting. Inget kunde få henne att ändra sig. Hon ser hur Anna närmar sig kanten och sträcker ut sina armar. Solen lyser mot henne, vinden lika så. Den perfekta sommardagen kommer att bli den mest sorgsna. Anna lättar försiktigt sin ena fot mot marken och ut mot stupet. Hennes rödmålade tånaglar dinglar genom hennes tunna sandaler. Det finns ingen del i hennes kropp som protesterar utan ett lugn infinner sig i henne. Hon sluter sina ögon och tar ansats till att falla och ta sitt sista steg för att lämna jorden.

Precis när Annas kropp lutar sig framåt och tappar balans, känner hon hur hennes hand blir hårt omsluten. Hon öppnar ögonen och ser sig själv hängandes framför bergets kant. Hon känner ingen lättnad, hon vill inte ens le utan ilskan tar över och hon vänder sig om och möter Sarahs vädjande blick. Sarah drar med sin fulla kraft Anna emot sig och omfamnar henne. Motvilligt håller sig Anna kvar. Om hjärtat inte redan var brustet skulle det brista igen och då med ännu fler bitar.

Det är tyst mellan dem. Värmen smeker flickornas nätta kroppar. Näktergalen sjunger sin ljuva sång och vinden skapar sin melodi bland skogens toppar. Viskandes och med sorg i rösten säger Sarah;- “Jag faller med dig” och trycker med all sin kraft dem båda ut för stupet och tar sina sista steg på jorden.

Läs hela inlägget »