2021 > 04

Foto: Maj

Nu har det gått en vecka sedan min älskade Tova fick somna in. Det har varit tomt i huset och de första dagarna kändes det helt meningslöst att överhuvudtaget komma hem – Tova är inte hemma och väntar på mig. Vad ska jag göra med all den tid som jag ägnade mig åt henne?

Jag städade huset i fredags för att vi skulle få finbesök. När jag skulle plocka ner tovas hundtäcke från kroken (för att tvätta den) så tårades mina ögon. Det kändes jobbigt att behöva inse att den inte kommer att hängas upp igen, för att Tova inte längre behöver den. Blev tvungen att ta en paus i städningen för att låta känslorna flöda. Jag tog med mig Tova till mitt sommarhus precis innan vi skulle till veterinären för att ta de sista bilderna på oss. Det är jag väldigt tacksam över att vi hann göra. Som alltid drar Tova med sig både sand och grus vart hon än strövar, och så även denna gång efter att hon suttit på golvet. Jag åkte tillbaka till sommarhuset under helgen och började sopa golvet. Då blev det tungt i bröstet. Jag städar bort spåren av henne. Det är det som känns mest tungt, det blir så tydligt då. Nu väntar jag på att få hem hennes urna från kremeringen, då känns det som att hon kommer tillbaka till mig. Jag kommer att göra en fin minnesplats till henne i min trädgård.

Bearbetar fortfarande hela händelseförloppet. Jag har berättat för de flesta att min hund inte finns längre. Läser på om collies, går med i hundgrupper, tittar på hundfilmer och läser romanböcker om hundar. Vill inte släppa min identitet som ”en person som älskar hundar”. Jag är en hundmänniska och vill ha ett hundliv. Även om det inte kommer bli en ny hund på flera år på grund av alla omständigheter så kommer det bli en hund framöver. Tova var min allra första egna hund och är så tacksam över hennes tillgivenhet. Jag hoppas så innerligt att hon har det bra och får vara med sina syskon i hundhimlen.

De böcker som jag har läst är från författaren ”Bruce Cameron” som skrivit ”a dog's purpose” och ”A dog's journey”, böckerna hänger ihop. Böckerna är så träffande i hur hundar uppträder och tänker. Det blir humoristiskt och kärleksfullt. Hans andra bok ”A dog´s journey” är mycket mörk och jag blir ganska ångestfylld av att läsa den. Tänker på hur våra hundar troget står kvar hos oss oavsett hur vi behandlar dem och hur livssituationen ser ut. De älskar en villkorslöst. Författaren kan på ett träffsäkert sätt beskriva ens hunds ångest, osäkerhet om att inte bli älskad. Jag vet att författaren har tagit hjälp av många hundexperter för att kunna gestalta ens hund beteende så verklighetstroget som möjligt. Tycker absolut att han har lyckats. Är du en hundälskare, så ska du absolut läsa dessa böcker!

Jag har inte skrivit så mycket om träning och det är för att jag inte har så bra rutin för den. Försöker röra på mig så mycket som möjligt och tränar styrkepass som är enbart med kroppsvikt. Ibland får jag idéer om inlägg som handlar om värderingar och synsätt på träning. Vill gärna dela den med er, men idag ville hjärtat skriva några rader om min älskade hund.

Hoppas att ni får en bra vecka!
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: känslor, vardagstrams

Idag gick min fina colliedam ur tiden. Tova blev 13 år gammal och hon har lämnat mig med fina minnen. Det blev ett väldigt fint avsked och vi har haft en bra sista dag tillsammans. Jag är mest glad över att vi hann åka till mitt lilla sommarhus och ta de sista bilderna på oss två. Tova har varit med mig sen jag var sexton år gammal. Hon var räddningen för mig under min tonårsperiod och sen dess har hon troget funnits hos mig. Varit med i alla skeden i mitt liv. Jag är otroligt glad över att hon klev in med mig i vuxenlivet. Vi fann stabilitet och trygghet tillsammans. Det som jag har älskat Tova mest för är att hon alltid har valt mig i alla lägen oavsett vilka som kommit och gått i våra liv. Hon har visat full tillit och trofast till mig. Det är jag otroligt tacksam över.

Vi har gått valpkurs, allmänlydnadskurs 1–2 och agilitykurs. Vi har tävlat i agility (även om det bara var en gång) och gått flera långa promenader tillsammans. Det du har älskat mest har varit att få springa efter en boll. Hämtat och lämnat. Vi har sprungit snabbt tillsammans och varit fysiskt aktiva. Vi har suttit i soffan tillsammans och ätit god mat ihop. Det har funnits stunder då vi har varit sura på varandra. Som unghund var du inte lätt. Du testade mig ett antal gånger, men sen har du blivit den väluppfostrade hunden du är idag. I alla sammanhang är det du som uppför dig. När Leah kom in i våra liv så blev det omtumlande. Det var en tuff period för oss – men du har alltid stått modigt kvar och hjälpt mig att vara en så bra person som möjligt. Du har gett Leah en bra start på livet.

Jag valde att dela min sista stund med dig ensam. Det är alltid så det har varit. Vi är som tryggast med varandra ensamma. Det blev ett fint avsked och Tova lämnade mig med trygghet och lugn. Du gick med värdighet ut ur livet. Tack Tova för alla minnen du har gett mig.

Vi ses sen.

loading...
Läs hela inlägget »
Etiketter: känslor, tova
Foto: Maj
Foto: Maj

Jag har slängt ut hur många beten som helst när det kommer till att hitta en fungerande arbetssituation. Det har nappat en del gånger men blivit slängt tillbaka för att förutsättningarna inte har varit rätt. Försöker ha is i magen och välja med omsorg. Just nu lever jag på mina sparade pengar och utgifterna är högre än vad min inkomst är. Min kropp är under stress. Jag väntar på den stora förändringen som kommer att ske någon gång. Tar på mig uppdrag efter uppdrag för att hela tiden backa upp ifall de napp som kommer inte fungerar. Känns som att jag jonglerar, dribblar, springer och snubblar. Dock har något slags lugn infunnit sig. Jag orkar inte vara stressad eller ångestfylld. Det är bra runtomkring mig. Försöker skapa mig en fungerande vardag och rutin precis så som situationen är. Har kommit till acceptans för min situation. Eller så har jag givit upp totalt och bara kör på autopilot. Det kommer att ske en stor förändring för mig i morgon. Detta har kommit smygande och vetskapen om dagen tillslut kommer har varit påtaglig. En stor del av mig kommer att försvinna. En stor del i vem jag identifierar mig med kommer att gå ifrån mig. Jag kommer att få fortsätta utan min Tova i morgon. I morgon kommer jag inte längre att vara en hundägare. Jag känner mig stark. Jag kan möta detta. Jag får komma hit, till min egna plats på internet, min blogg och vara jag. Här lyssnar jag till mig själv och ger mig av mig själv till er. 

Läs hela inlägget »
Foto: Maj

Jag har haft en livskris de senaste månaderna. Jag har ifrågasatt alla mina val som har att göra med utbildning och arbete. Jag kan ångra nu i efterhand att jag inte studerade till något vettigt direkt efter gymnasiet som till exempel fritidsledare, socionom eller idrottslärare. Mitt arbetsliv har inte varit stabilt. Nu är jag snart trettio år och har inte en trygg arbetsform eller ekonomi. Det känns som att de flesta har en hög utbildning med trygg ekonomi. Här sitter jag i en stuga mitt i skogen och har endast yrkeshögskola som högsta utbildningsnivå, som har lett mig in på en arbetsmarknad som är tuff att klara sig på. Valen känns just nu orimliga och önskar att jag visste vad jag ville efter gymnasiet än att nu elva år senare komma på ”jo, jag skulle vilja arbeta som idrottslärare, skolkurator eller fritidsledare” – det är lång utbildningsväg och jag har inte ekonomin för att sätta mig i skolbänken. Det sägs att det aldrig är för sent att göra nya karriärval, men jag har också levt elva år med en otrygg ekonomi. Mitt psyke vill bara ha det tryggt

När jag var ute på promenad igår och pratade med min vän via messenger så kom det många insikter. Det är förkastligt att dessa tankar om yrkesval kommer NU och inte fanns där för elva år sedan. Varför tog jag inte fäste vid de tankarna om yrkesvägval då? Uppenbarligen har jag behövt göra denna resa för att upptäcka just detta. Jag har verkligen vuxit som människa under dessa år och är otroligt stolt över den person jag blivit.

En tanke slog mig efter att min sambo radade upp alla mina lyckanden i livet. Jag har alltid varit medveten om mina behov och vad jag behöver för att må bra. Jag har alltid försökt att lösa min situation och hitta mig en väg framåt. Jag har ett psyke och en kropp som fungerar utmärkt. Precis som den är skapt för. När andra blickar nedåt och kör huvudet i väggen så säger min kropp: STOPP. Jag har tilldelats en motor som inte driver så långt. Det spelar ingen roll hur motiverad jag känner mig inför saker – tar min energi slut så är den slut. Jag kan inte förmå mig att driva mig längre än vad min energi tillåter. Detta gör mig lyhörd inför vad min kropp vill säga mig och agerar utefter det. Jag försöker skapa mig ett liv utefter vad min kropp och knopp klarar av.

Jag har i varje given stund valt att gå mot ett mål som känts bra för stunden och lyckats tagit mig dit. När jag väl har landat så har det inte känt hundra procent rätt och då har jag sökt mig vidare. Men jag har lyckats med mycket. Det som gör mig mest glad är att jag har fått så mycket erfarenhet inom så många olika arbetsområden. Jag har vänner världen över med olika livsöden. Har känt hela känsloregistret. Har fått känna på alla livets små törnar. När jag blickar tillbaka på mitt liv så är jag nöjd.

Väntar på ett besked om ett arbete som känns väldigt motiverande. Som jag tror kommer passa mig alldeles utmärkt. Det är som att alla val har lett mig till denna tjänst. Det är en del saker som inte är optimala men jag tror mycket annat kommer falla på plats. Världen kommer inte gå under ifall jag inte får detta. Då har jag en plan för det också. Pandemin har verkligen fått mig att inse vem jag verkligen är. Hur jag vill vara som person, vad jag tycker om att göra. Vad jag vill göra med mitt liv. 

Läs hela inlägget »