Om att vara sjuk i covid, att bli kaninmamma och arbeta som volontär på mind.

Foto: google

Nu var det ett tag sedan jag skrev på min blogg. Har inte uppdaterat något om min träning eftersom jag har varit sjuk i covid. Jag är glad över att jag hann ta min första vaccinspruta innan insjuknande i covid – så att jag inte blev allvarligt sjuk eller fick värre symptom än vad jag hade. Fick milda symptom och blev inte sängliggande. Två veckor hemma och nu är jag frisk men är inte redo för att börja träna ännu. Det känns så surt att bli sjuk och rubba hela sin träningsrutin – nu känns det som att jag behöver starta från noll, igen! Vad är det för fel? Hur kommer det sig att jag aldrig kan hålla en träningsrutin under en längre tid? Kanske är det så att jag har en mycket mer begränsad energiåtgång än vad jag tänker mig, eller så har jag nått systematiskt fel i mig. Hoppas att jag tar mig tillbaka och kan fortsätta mitt tränande och får känna mig stark, uthållig, smidig, och frisk!

Jag märker sådan stor skillnad på mig när jag tränar och inte tränar. Det räcker med att jag är ifrån träningen i två till tre veckor för att känna att den goda effekten av träningen avtar för mig. Jag är mer omotiverad och har inte samma glädje till någonting. Är mer stresskänslig och har lägre med energi. Kosten blir sämre och jag blir mer ineffektiv. Förhoppningsvis rullar det på som vanligt igen nu när jag börjar arbeta. Det har varit bra för mig att vara hemma och ”återhämta mig” – men det blir inte så mycket återhämtning när alla är hemma. Då är det full fart. Jag behöver ensam tid. Sommaren är bland den värsta tiden på året. Och jag vet inte hur jag kan göra sommaren till en bättre period. Får testa mig fram.

Förutom att jag har varit sjuk i covid och inte kunna göra det som var planerat så dök det upp en helt oplanerad sak som jag ser framemot. Det har varit tomt utan Tova och jag har kompenserat det genom att vara hundvakt till andra hundägare. Jag har saknat att behöva ta hand om någonting och den villkorslösa kärleken, närheten som man får av ett husdjur. Nu har vi fått möjligheten att adoptera två kaniner! Känner mig förväntansfull och ska få bli ”kaninmamma” tillsammans med min dotter. Nu förbereder vi deras ankomst med att göra om vårt gamla hönshus och gård till en fin kaninbostad och gård. Jag har för första gången satt eget staket (eller just nu bara stommen) – men jag har en önskan om att bli mer självsäker i att fixa ordning saker själv. Kaninerna är mitt hjärteprojekt just nu och då vill jag vara den som ordnar det också. Ni får se en bild senare när det är klart!

Välkomnar Zorro och Zoey hem till oss med stor kärlek!

Jag har varit volontär för mind i åtta månader nu. Jag har mestadels bara tagit emot chattar för att min telefon inte vill samverka med telefonsystemet. Jag har hittat ett bra sätt att använda de verktyg som vi blivit tilldelade. Har hittat mitt sätt att uttrycka mig på så att det blir genuint och äkta. Man ger väldigt mycket av sig själv i dessa samtal. Det är utmanande att försöka hålla hoppet uppe för någon som inte ser något hopp. Att själv inte dras med i deras förtvivlan utan hela tiden försöka se det som fungerar och vara det där hoppet. Att inte vara rädd för det som sägs utan våga vara kvar när någon inte vill leva längre. Jag känner att jag gör en viktig insats och det har utvecklat mig något enormt.

Jag har blivit mer öppen och fått lättare att ta kontakt med människor. Har blivit bättre på att aktivt lyssna och byggt upp en nyfikenhet kring människors livsöden. Jag har lärt mig att låta andra människor ta mer plats i ett samtal och fokusera mindre på mina tankar och känslor. Jag känner mig som ett proffs att ta emot chattar nu. Det kommer bli en utmaning att börja ta emot samtal till hösten. Det kräver ett helt annat förhållningssätt då man får fler intryck att ta hänsyn till. Att enbart skriva har förberett mig väl inför mina kommande samtal. Får ta den erfarenheten och applicera på telefonsamtalen och därefter arbeta upp nya metoder.

För ett år sedan mådde jag inte alls bra i mig själv och kände mig less över att behöva känna så inför mig själv. Jag kom över Stefan Einhorns böcker om medmänsklighet och det gav mig många insikter. Han skrev att det enda sättet att må bra i sig själv är att börja bry sig om andra. Efter hans böcker så tog jag steget om att bli volontär för mind. Han har rätt i det, att man mår bättre i sig själv när man gör bra saker för andra. För då gör man något konkret och man är snäll. Det är lätt att bli för självcentrerad i sina egna negativa tankemönster när man inte mår bra i sig själv, och då engagera sig i något som är viktigt för en kan råda bot på sin otillräcklighet. Jag rekommenderar alla att börja med något volontärskap för att bidra till att livet känns lite bättre för andra medmänniskor.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer