En smärre trettioårs kris. 

Foto: Maj

Jag har haft en livskris de senaste månaderna. Jag har ifrågasatt alla mina val som har att göra med utbildning och arbete. Jag kan ångra nu i efterhand att jag inte studerade till något vettigt direkt efter gymnasiet som till exempel fritidsledare, socionom eller idrottslärare. Mitt arbetsliv har inte varit stabilt. Nu är jag snart trettio år och har inte en trygg arbetsform eller ekonomi. Det känns som att de flesta har en hög utbildning med trygg ekonomi. Här sitter jag i en stuga mitt i skogen och har endast yrkeshögskola som högsta utbildningsnivå, som har lett mig in på en arbetsmarknad som är tuff att klara sig på. Valen känns just nu orimliga och önskar att jag visste vad jag ville efter gymnasiet än att nu elva år senare komma på ”jo, jag skulle vilja arbeta som idrottslärare, skolkurator eller fritidsledare” – det är lång utbildningsväg och jag har inte ekonomin för att sätta mig i skolbänken. Det sägs att det aldrig är för sent att göra nya karriärval, men jag har också levt elva år med en otrygg ekonomi. Mitt psyke vill bara ha det tryggt

När jag var ute på promenad igår och pratade med min vän via messenger så kom det många insikter. Det är förkastligt att dessa tankar om yrkesval kommer NU och inte fanns där för elva år sedan. Varför tog jag inte fäste vid de tankarna om yrkesvägval då? Uppenbarligen har jag behövt göra denna resa för att upptäcka just detta. Jag har verkligen vuxit som människa under dessa år och är otroligt stolt över den person jag blivit.

En tanke slog mig efter att min sambo radade upp alla mina lyckanden i livet. Jag har alltid varit medveten om mina behov och vad jag behöver för att må bra. Jag har alltid försökt att lösa min situation och hitta mig en väg framåt. Jag har ett psyke och en kropp som fungerar utmärkt. Precis som den är skapt för. När andra blickar nedåt och kör huvudet i väggen så säger min kropp: STOPP. Jag har tilldelats en motor som inte driver så långt. Det spelar ingen roll hur motiverad jag känner mig inför saker – tar min energi slut så är den slut. Jag kan inte förmå mig att driva mig längre än vad min energi tillåter. Detta gör mig lyhörd inför vad min kropp vill säga mig och agerar utefter det. Jag försöker skapa mig ett liv utefter vad min kropp och knopp klarar av.

Jag har i varje given stund valt att gå mot ett mål som känts bra för stunden och lyckats tagit mig dit. När jag väl har landat så har det inte känt hundra procent rätt och då har jag sökt mig vidare. Men jag har lyckats med mycket. Det som gör mig mest glad är att jag har fått så mycket erfarenhet inom så många olika arbetsområden. Jag har vänner världen över med olika livsöden. Har känt hela känsloregistret. Har fått känna på alla livets små törnar. När jag blickar tillbaka på mitt liv så är jag nöjd.

Väntar på ett besked om ett arbete som känns väldigt motiverande. Som jag tror kommer passa mig alldeles utmärkt. Det är som att alla val har lett mig till denna tjänst. Det är en del saker som inte är optimala men jag tror mycket annat kommer falla på plats. Världen kommer inte gå under ifall jag inte får detta. Då har jag en plan för det också. Pandemin har verkligen fått mig att inse vem jag verkligen är. Hur jag vill vara som person, vad jag tycker om att göra. Vad jag vill göra med mitt liv. 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer