Träningen är min medicin. 

Foto: Maj

Jag pratar väldigt ofta om att träningen är min medicin och förstår att det kan bli tråkigt att behöva läsa om det flera gånger. Ni kanske inte förstår hypen av det – men för mig blir det sådan dramatisk förändring i mitt humör. Går det långa perioder utan träning (halvår – ett år) så blir jag deprimerad och nära snudd på att inte orka med livet överhuvudtaget. Blir ofokuserad, blir ångestfylld, mer känslig för stress, får negativ självbild och tappar lusten med det mesta. Jag har aldrig behövt mediciner för mitt mående för att träningen alltid varit en fungerande faktor för mig. Det är därför jag kämpar med näbbar och klor med att träna var eviga dag. Det är kämpigt att få till – för träningen är det som oftast ryker först när resten av livet inte fungerar.

Här skulle jag behöva någon som påminner mig: Du måste prioritera din träning. Du måste prioritera det högre än allt annat. För att fungera som människa. Jag har lätt för att hamna ur rutiner och även när det kommer till träning. Fasta, bestämda pass med en grupp är livlinan när jag hamnar i sådana perioder. Nu under corona har det varit svårt att få till något bra. Har undvikit gymmet och investerat träningsutrustning för att kunna köra hemma. Kroppen har inte riktigt varit med mig. Min kropp skriker inte efter tunga pass, utan om att få vara fysiskt aktiv, högintensivt.
 
Det är därför jag har börjat med mitt 12 veckors program som bara har kroppen som redskap. Mycket fokus på att få upp pulsen. Det behöver vara enkelt och okomplicerat. Det behöver vara görbart. Det som kommer vara tufft under dessa 12 veckor är löpassen. Styrkepassen kommer vara rätt ”lugna” – men tänker att jag kommer allteftersom lägga på mer vikt. Skivstång, vikter och gummiband.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer