Reflektion av boken "Vad sa du?" av Ida Bäckström.

Foto: Maj

Boken ”vad sa du?” är skriven av Ida Bäckström som drabbades av något som kallas för plötslig dövhet. Det är mycket ovanligt och man vet inte varför det uppkommer. Det började med att hon fick lock i ena örat för att sedan en dag vakna upp av att inte höra någonting. Hon fick remiss till hörselvården och de konstaterade plötsligt dövhet. Detta kom som en chock för Ida och det var mycket omtumlande. Läkarna gav hopp om att plötslig dövhet kan gå över och man kan få tillbaka hörseln. Detta hopp levde Ida på i något år med otaliga försök om att få tillbaka hörseln. Hon kontaktade en läkare som höll på med alternativ medicin och det hjälpte för stunden, hon kunde höra. Tillslut fick Ida lock för det andra friska örat och blev även då drabbad av plötslig dövhet. Nu var hon döv på båda öronen. Ida fick genomgå en operation för att sätta in cochleaimplantat (ett cochleaimplantat (CI) är ett hörhjälpmedel som genom elektrisk stimulering av hörselnerven ger gravt hörselskadade och döva barn och vuxna möjligheter att uppfatta ljud), och tack vare det kunde hon höra igen efter mycket hörselträning. Läkarna kunde tillslut hitta orsaken till Idas plötsliga dövhet. Hon hade drabbats av en sjukdom som gör att hennes öronsnäckor kalkar igen och att hon förr eller senare kommer bli helt döv. Detta omtumlade Idas liv återigen och hon tappade lusten till livet. För att ta sig tillbaka och för att hitta sin nya personlighet åkte hon till Nepal för att bestiga berg runtom Mont Everest. Detta var räddningen för Ida som nu har kommit tillfreds med sin hörselnedsättning och arbetar som yogalärare.

Jag har även läst boken vuxen som döv. Det är en bok med samlade berättelser om barndomsdövas uppväxt och hur deras hörselnedsättning har påverkat dem. Den boken är mycket gripande och ger en inblick om hur fruktansvärt tufft dessa personer har haft det. Det som genomsyrar den boken och denna bok (vad sa du?) är att det finns en otrolig skam i att vara döv. I allas berättelser så gör de allt i sin makt för att dölja sin dövhet och låtsas att höra istället för att säga som det är. Det tycker jag är sorgset. Det har skapat så mycket onödigt lidande för de här personerna. Jag förundras över hur starka dessa individer har varit, att mäkta med ett helt liv i skola, arbete och umgänge med att låtsas att höra.

Historiskt sätt har det alltid varit skamfyllt att vara döv och det har till och med straffats sig med döden. Att inte kunna tala och delta i sociala sammanhang på grund av dövhet ansågs mycket fult. Den skammen finns fortfarande med oss in på 2000-talet även om tekniken och kunskapen om dövhet har utvecklats något enormt. Idag upptäcks dövhet tidigt i åldrarna och man blir erbjuden CI i alla åldrar för att få möjlighet att kunna höra på konstgjord väg. Samhället har utvecklats och skapat förutsättningar för döva- och hörselskadade att kunna delta på samma villkor genom att ha t-slinga, teckenspråkstolkar, skrivtolkar. Teckenspråksutbildningar erbjuds till anhöriga så att kommunikationen mellan familjemedlemmar blir jämlika. Olika hörselföreningar har skapats för att sprida kunskap och ge utrymme för sociala mötespunkter för dem som är döva-och hörselskadade.

För att skapa en bättre plats för dem som är döva och hörselskadade så behöver det komma ut mer kunskap om hörselnedsättningar och dövhet. Jag är för att samhället ska inkludera alla människor med funktionsnedsättningar/variationer när det byggs nya stadsdelar. Jag tycker att förutsättningen att få lära sig teckenspråk ska premieras även om barn tidigt får tillgång till cochleaimplantat. Att förlita sig på tekniken ska fungera i alla sammanhang ger inte rätt förutsättningar för att i vuxen ålder själv kunna bestämma vilket kommunikationssätt man vill använda sig utav samt hjälpmedel. Alla får förr eller senare en sämre hörsel med ålder av olika anledningar och man skulle må bra av att ett språk tillgängligt som teckenspråk.

För att återkoppla till Idas bok så tycker jag att hon blev väldigt mycket lämnat till sig själv. Läkarna kunde inte hitta något fel med hennes dövhet och där fick hon lista ut hur hon skulle klara av sitt vardagliga liv. Jag hade önskat att hon hade fått tillgång till teckenspråk, information om olika hörselföreningar och komma till ett sammanhang där fler råkat ut för samma sak som hon. Jag tror att det skulle ha underlättat väldigt mycket för den skam och förnekelsen med att bli döv i vuxen ålder. Bra bok i övrigt!

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer